Hon hade flytt tanken på att någonsin träffa någon igen. Men så var han där med sitt höga skratt och sin stadiga blick. Hon blev golvad, fast hon trodde att det aldrig skulle finnas någon ny, att det var över nu.

 

Hon tänkte att hon kanske en dag skulle somna in med Tusse och pelargonerna som enda sällskap. Att någon granne kanske en dag skulle märka att den gamla tanten på våning två aldrig någonsin gick och handlade igen. Att det skulle vara så stilla och tyst.

Men helt plötsligt hade hon känt hur det lilla svaga hjärtat hade börjat slå lite fortare. De bleka skrynkliga kinderna hade blivit rödare. En värme spred sig i kroppen efter varje bingokväll. Han hade vänt upp och ner på hela världen.